Embryoåterföring

Den 12e Oktober besökte jag kliniken för min femte IVF försök. Det var en blastocyst så hoppet om att det ska lyckas är större..jag har nu bara en embryo kvar i frysen.  Ja jag är nervös och väntar och hoppas på att det här ska lyckas.

Känslan av att ligga där och att en liten embryo har precis förts in i din limodern  det är något speciellt, något inte många kan förstå hur det känns. När man sedan går ut från rummet med de vita långa strumporna och vita sjukhusrocken för att byta om, tacka läkarna och barnmorskor och sedan gå. Med en bultade hjärta, man vet inte riktigt om man ska gråta eller skratta.
Man ska leva som vanligt och inte tänka på det har man fått höra så många gånger, men det är lättare sagt än gjort...

Efter embryoåterföringen gick vi på min favorit kaffe Gunnarssons på Söder för att fika. Jag och min man tittade på varandra och små log det kommer gå bra sa han och tog min hand, jag finns här för dig. Ibland undrar jag om jag har en ängel som står framför mig?  Nej det är min man. Min man. Han som kämpar för samma sak som jag, han som ser mig gråta och tröstar mig.  Han som förstår mig mest av alla i det här jorden.

Idag har det gått sex dagar och fick en liten blödning i morse, jag vet inte riktigt hur ska tolka det. Är det mens? eller finns det fortfarande hopp? Den 24 Oktober skulle jag ta grav testet.
Jag vill inte tänka i de banorna att det har misslyckats men det är så svårt att vara positivt efter allt man har gått igenom. Jag vill helst inte tänka på det alls, men vad än jag gör påminns jag om det. På Instagram, Facebook ute...

Det går inte att rymma från verkligheten man kan bara försöka att acceptera den.