Ett år har gått!

Trodde aldrig att mitt och J:s liv skulle sett ut så som det ser ut idag för ett år sedan. Enligt våra planer skulle vi haft vårt älskade barn här, skulle just nu hållit mitt älskade i famnen och inte kunna slita ögonen från han/hon. Gå en tur med vagnen och bara få skryta om att jag äntligen blivit mamma, hälsa på alla nära och kära och visa vårt älskade underverk, vi skulle vart mitt uppe i allt som har med en nyfödd unge att göra. Men så är nu inte fallet och något jag tog så för givet är nu så långt bort att jag knappt ser det. Tänkt om vårt öde är att vi inte ska kunna få det vi vill ha allra mest, är det rättvist?! Eller straffas jag för alla dumma val jag gjorde för flera år sedan, då jag sårade den jag älskade mesta av allt som allra mest? Ibland undrar jag vad meningen är med att jag funnit mitt livs kärlek som jag alltid vill ha vid min sida, om vi inte kan få ett litet som är hälften han och hälften mig!

Vi har ett äggplock utan tillbaka sättning och ett FET- försök bakom oss! Om du vill följa vår resa provrorsbarnet.blogg.se/