Efter att försökt få barn i ett år, så valde vi att söka privat vård för våran infertilitet. Jag har en grov PCOS och min sambo M har väldigt lågt spermieantal, och de som finns är inte någe vidare på att ta sig fram.
Just nu genomgår vi får första IVF/ISCI med allt vad det innebär, hela vår värld har vänt sig upp och ner. Och det enda som infinner sig i mitt huvud just nu, det är om jag tycker mig känna att jag får mens. (vilket sker i princip varenda minut då Crinone krämen lurar en varje gång)
Vi båda två kan känna en sådan stor skam över att inte kunna få barn "naturligt" utan om vi vill ha barn, är vi tvungna att gå till kliniken. Sätta mig i stolen, genomgå det hemska ÄP och sambon in i ett rum och göra sin grejj. Livet är rätt orättvist, men vi försöker så gått det går, att tänka positivt.
Fasen vi är i just nu är nog extra farligt. För nu tänker både jag och sambon: Varför skulle det inte funka, vi fick ju tillbaka ett perfekt ägg? Jag vet hur farligt det är att tänka så, men det är svårt att låta bli.
Min hjälp har jag hittat här på internet, där jag kan möta andra som är i samma situation, där är man faktiskt inte ensam. Som det känns runt oss i alla fall.
Följ gärna oss på http://onskanomettbarn.spotlife.se/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar